Jag lät en tyngd falla till marken från mina axlar idag. Otroligt hur lätt det kan vara att befria sig själv med tankens kraft. Efter lunchen hade jag en sådan huvudvärk som kommer av för mycket stillasittande framför datorn och bestämde mig för att gå ut. Det var ett bra beslut! Luften var sådär skönt sval och solen kastade en guldgul slöja över snön. Stundtals fokuserade jag på andningen och såg framför mig hur jag fyllde varenda cell med syre. Skönt!
Den här gången hamnade jag i mormor och morfars park. De lever inte längre men de bodde i ett hus alldeles intill parken under hela min uppväxt. Ibland brukar jag promenera där eftersom det känns tryggt och omfamnande på något vis. Och varenda gång jag går förbi deras hus muttrar jag för mig själv över att det byggts om till en uppsvullen vit låda. Från litet och charmigt till strömlinjeformat och trist. Jag undrar vad morfar skulle ha sagt om han levde?
Den här gången kom jag också att tänka på när jag som sjuåring ramlade med mormors cykel på väg ner mot parken och klämde ena ringfingret under styret. Hela fingertoppen blev som en blodfylld ballong, och mamma, tätt följd av mormor, jagade mig hela sommaren för att få göra hål på blåsan. Min blodskräck förhalade dock processen.
Tanken på cykelincidenten, i kombination med min rörelse framåt under promenaden, fick mig att tänka på cyklande som en metafor – Nej, nu släpper jag styret och så trampar jag bara! sa jag tyst för mig själv. När det kommer till karriär (och till viss del självuppfyllelse) vet jag inte vart jag är på väg eller vad som kommer att hända just nu. Total ovisshet. Varför ska jag då krampaktigt hålla tag i styret och försöka navigera när jag ändå inte ser något? Vad händer om jag helt och fullt accepterar det och släpper taget? Då kanske det finns mer energi över till annat, till livet som faktiskt pågår oavsett.
Jag kan fortfarande komma ihåg känslan från tonåren när jag självsäkert släppte bockstyret och lutade mig tillbaka på sadeln. Vinden i håret och bättre överblick. Så ser jag framför mig att jag ska göra – fast med allt jag försöker hitta, styra och kontrollera förstås.
Lyssna ska jag däremot fortsätta med. Inåt, på känslan i bröstet och de lugna viskningarna. De som varsamt guidar mig och kanske inte alltid säger det jag initialt vill höra, men som alltid är konstruktiva och utmanar mig att växa. För även om jag inte längre försöker styra riktningen med järnhand, kommer jag behöva ta beslut längs vägen vartefter jag trampar, gör och tar mig fram.
Våra kroppar är fantastiska på så vis! Att de kan berätta saker för oss som tanken inte alltid hänger med på. För att ge ett exempel har jag nyligen sökt två olika jobb, båda utmanande för mig – du vet när du får den där nervösa känslan bara vid tanken på att axla rollen. Med det första kände jag, utöver det, även ett tryck över bröstet som skapade ett enormt motstånd inom mig. Först negligerade jag det som någon orimlig rädsla, men sedan gick det upp för mig när jag jämförde med det andra jobbet. Samma hisnande känsla men bröstet är öppet, lätt.
Ibland behöver vi bena i känslorna, vänta in och fundera – det finns mycket att vinna på att vara uppmärksam. Jag är övertygad om att det min kropp visat mig är vad som är ett solklart NEJ respektive JA.