Det har gått ganska bra att bara trampa framåt på min karriärväg hittills, utan att försöka styra och kontrollera allt. Jag har åkt vilse en och annan gång. I förvirringen har jag försökt greppa styret igen, men kommit på mig själv, backat och tagit mig tillbaka till nuet – ibland genom andningen, ibland genom en promenad eller något annat fysiskt görande.
För att beskriva det i klartext: Jag söker alla jobb som är rimliga för mig att söka, samtidigt som jag gör det jag kan för att lösa försörjningen som behövs. Ett i taget, här och nu. Men när inkorgen fylls på med det tredje ”Tack för visat intresse”-mejlet för veckan, smyger sig tvivlen på. Och sedan startar paniken, light edition. Tänk om jag inte får något jobb!? Jag måste ta saken i egna händer, komma på en ny affärsidé! Men vad? Eller ska jag kanske börja plugga? Nej, jag måste ut och nätverka! Men vad ska jag sälja in? Jag har ju ingen tydlig tjänst eller produkt.
Det är en märklig känsla, att varken vara här eller där. Eller, här är jag ju, men jag är inte den jag var innan sökandet började. Jag tänker att de flesta av oss dör och föds på nytt ett par gånger under en livstid, innan le grande finale. Just nu känns det som att jag befinner mig mittemellan de två ytterligheterna. Det som skiljer denna transformation från tidigare är att tiden i kistan har varit extra lång. Jag vet med säkerhet att jag är på väg mot något nytt – men vad?
Rädslan för det okända och stundande utmaningar gör sig påmind då och då, men varje gång jag ankrar i nuet är den som bortblåst. För då är jag inte fast i tanken, varken framåt eller bakåt. Jag hörde också något fantastiskt på ämnet nyligen, som motiverar mig att gå emot rädslorna när de väl känns: “Going out of your comfort zone only creates more comfort.” Så är det verkligen! Väl på andra sidan av utmaningarna blir vår värld plötsligt större, för att vi har byggt ut på insidan. Och den inre världen speglas ju i den yttre.
I mitt trampande framåt har jag försökt se på allt med spänning, som ett äventyr fyllt av upptäckter och utforskande. Jag vet inte i ena stunden vad den andra kommer att ge – och det får vara okej. Någonstans tänker jag att jag blir mer öppen och mottaglig för det som ska komma då. Istället för att vara stressad, rädd och stängd blir jag som en magnet för det som är menat för mig. Jag är redan nu försiktigt hoppfull om att det är ett vinnande koncept…
I fredags fick jag blinka till två gånger när jag kollade inkorgen. “Välkommen till intervju…” Inklämt bland all reklam fanns ett mejl som äntligen bröt den uttjatade trenden. Tjänsten är inte i närheten av vad jag hade tänkt mig, det är inget fast jobb och det kommer att dröja innan intervju och beslut om anställning. Men – det är en öppning och, vad det verkar, en rolig möjlighet. Jag trampar på, följer med och känner mig fram, fortsatt öppen för mer.
Rafflande, hörni – vart ska detta leda? Fortsättning följer…