Livet går upp och ner just nu. Det handlar om ganska små rörelser, men vågformade är de. För ett tag sedan hörde jag en liknelse om att livets toppar och dalar är som en nål som rör sig upp och ner, syr oss samman och läker det som en gång var trasigt. Jag tycker att det är ett fint sätt att se på det hela.
Att navigera framåt på en snårig och dimmig karriärstig är svårare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det känns som om jag är på ett bootcamp för inre styrka och uthållighet. De dagar jag har rätt fokus – det vill säga fokus på nuet, allt jag har att vara tacksam för och vad jag praktiskt kan göra i stunden – då är jag hoppfull. Men så kommer dagarna då jag för sjuttioelfte gången i rad konstaterar att absolut ingenting har hänt som fört mig framåt. Inget nytt, noll lösningar i sikte. Och med det kommer oron, tvivlen och känslan av maktlöshet.
Jag märker hur jag blir en blek kopia av mig själv när allt det där sköljer över mig, hur jag drar in all energi i någon idiotisk föreställning om att jag ska kunna tänka mig fram till en lösning. Men som småbarnsförälder går det – på gott och ont – inte att förlora sig i en tankebubbla för länge. Igår, mitt i ett tankeloopande utan slut, hade tjejerna öppnat café på köksmattan.
— "Mammaaa! Kan du komma och fika hos oss!?"
Som på beställning kom en välbehövlig paus och jag var tillbaka i verkligheten igen.
Men alltså, aj vad det stundvis känns i bröstet. Det är faktiskt så illa att jag inte ens vet vad jag ska göra den kommande veckan. Hur i hela fridens namn hamnade jag här? Vad gör jag för fel? Jag som älskar att jobba, vara till nytta och bli uppslukad.
I början av den här resan handlade det mycket om vad den nya drömmen för karriären skulle bestå av efter att jag släppt taget om den gamla. Jag ville styra om mot något hållbart och meningsfullt – men vad? Nu har jag försökt förenkla för mig själv och letar närmare, efter ett stabilt steg, en början – och en försörjning. Men det känns fortfarande som att jag befinner mig i en labyrint av betong.
På företagssidan har jag sått frön här och var, men de flesta idéer har kommit tillbaka som skadeskjutna duvor. Jag söker också jobb på det vanliga viset men hittills har det bara resulterat i en inkorg full av "Tack för visat intresse"-mejl.
Ibland tänker jag att jag kanske gick och blev osynlig för alla utom familjen i samma stund som jag födde min andra dotter. Det skulle förklara saker och ting. Varför det känns som att ingen ser eller hör mig, varför jag inte får fäste någonstans, varför jag blivit så ensam. Så är det ju inte, men det är en märklig upplevelse att befinna sig i ett vakuum som detta. Jag har aldrig tidigare varit här – inte så här länge.
Vissa dagar krävs det verkligen ansträngning att stiga upp och försöka på nytt. Att stå emot impulsen att krypa in i mitt skal och ge upp. Jag kanske har haft en del otur, men i det stora hela förstår jag att problemet ligger hos mig – en skrämmande och befriande tanke på samma gång. Det betyder att jag har makten att förändra min situation. Men hur ska jag hitta en lösning och vad kommer det att kräva av mig?
Det är en situation som skaver, sliter och tär – om jag låter den göra det. Men den för också med sig insikter. Den visar mig både det jag behöver utveckla hos mig själv och de styrkor jag har, de som lyfter mig gång på gång. Det är inte alltid en rolig process men den är nyttig och jag är övertygad om att arbetet jag gör nu kommer ge mig fart när det väl lossnar.
Jag har egentligen ett motstånd mot att dela det här. En del av mig känner sig misslyckad för att jag inte får till det — och det ligger djupt rotat i oss alla att lyfta fram det som går bra, inte tvärtom. Men ändå är det något som får mig att trilla över kanten. För det första tror jag att det är ett behov av att vara sann. För det andra är det skönt att sätta ord på det som är svårt. Och för det tredje — kanske det kommer vara någon där ute som känner sig mindre ensam av att läsa detta.
Så nu fortsätter jag. Trotsar rädslor. Gör nytt. Släpper loss nyfikenhet. Håller fokus i nuet. Och så hoppas jag förstås på en öppen dörr och ett stort fett JA någonstans längs vägen – helst snart. Jag börjar nämligen bli trött i fötterna.