Drömmen om en öppen dörr och ett fett ja

Livet går upp och ner just nu. Det handlar om ganska små rörelser, men vågformade är de. För ett tag sedan hörde jag en liknelse om att livets toppar och dalar är som en nål som rör sig upp och ner, syr oss samman och läker det som en gång var trasigt. Jag tycker att det är ett fint sätt att se på det hela.

Att navigera framåt på en snårig och dimmig karriärstig är svårare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det känns som om jag är på ett bootcamp för inre styrka och uthållighet. De dagar jag har rätt fokus – det vill säga fokus på nuet, allt jag har att vara tacksam för och vad jag praktiskt kan göra i stunden – då är jag hoppfull. Men så kommer dagarna då jag för sjuttioelfte gången i rad konstaterar att absolut ingenting har hänt som fört mig framåt. Inget nytt, noll lösningar i sikte. Och med det kommer oron, tvivlen och känslan av maktlöshet.

Jag märker hur jag blir en blek kopia av mig själv när allt det där sköljer över mig, hur jag drar in all energi i någon idiotisk föreställning om att jag ska kunna tänka mig fram till en lösning. Men som småbarnsförälder går det – på gott och ont – inte att förlora sig i en tankebubbla för länge. Igår, mitt i ett tankeloopande utan slut, hade tjejerna öppnat café på köksmattan.

— "Mammaaa! Kan du komma och fika hos oss!?"

Som på beställning kom en välbehövlig paus och jag var tillbaka i verkligheten igen.

Men alltså, aj vad det stundvis känns i bröstet. Det är faktiskt så illa att jag inte ens vet vad jag ska göra den kommande veckan. Hur i hela fridens namn hamnade jag här? Vad gör jag för fel? Jag som älskar att jobba, vara till nytta och bli uppslukad.

I början av den här resan handlade det mycket om vad den nya drömmen för karriären skulle bestå av efter att jag släppt taget om den gamla. Jag ville styra om mot något hållbart och meningsfullt – men vad? Nu har jag försökt förenkla för mig själv och letar närmare, efter ett stabilt steg, en början – och en försörjning. Men det känns fortfarande som att jag befinner mig i en labyrint av betong.

På företagssidan har jag sått frön här och var, men de flesta idéer har kommit tillbaka som skadeskjutna duvor. Jag söker också jobb på det vanliga viset men hittills har det bara resulterat i en inkorg full av "Tack för visat intresse"-mejl.

Ibland tänker jag att jag kanske gick och blev osynlig för alla utom familjen i samma stund som jag födde min andra dotter. Det skulle förklara saker och ting. Varför det känns som att ingen ser eller hör mig, varför jag inte får fäste någonstans, varför jag blivit så ensam. Så är det ju inte, men det är en märklig upplevelse att befinna sig i ett vakuum som detta. Jag har aldrig tidigare varit här – inte så här länge.

Vissa dagar krävs det verkligen ansträngning att stiga upp och försöka på nytt. Att stå emot impulsen att krypa in i mitt skal och ge upp. Jag kanske har haft en del otur, men i det stora hela förstår jag att problemet ligger hos mig – en skrämmande och befriande tanke på samma gång. Det betyder att jag har makten att förändra min situation. Men hur ska jag hitta en lösning och vad kommer det att kräva av mig?

Det är en situation som skaver, sliter och tär – om jag låter den göra det. Men den för också med sig insikter. Den visar mig både det jag behöver utveckla hos mig själv och de styrkor jag har, de som lyfter mig gång på gång. Det är inte alltid en rolig process men den är nyttig och jag är övertygad om att arbetet jag gör nu kommer ge mig fart när det väl lossnar.

Jag har egentligen ett motstånd mot att dela det här. En del av mig känner sig misslyckad för att jag inte får till det — och det ligger djupt rotat i oss alla att lyfta fram det som går bra, inte tvärtom. Men ändå är det något som får mig att trilla över kanten. För det första tror jag att det är ett behov av att vara sann. För det andra är det skönt att sätta ord på det som är svårt. Och för det tredje — kanske det kommer vara någon där ute som känner sig mindre ensam av att läsa detta.

Så nu fortsätter jag. Trotsar rädslor. Gör nytt. Släpper loss nyfikenhet. Håller fokus i nuet. Och så hoppas jag förstås på en öppen dörr och ett stort fett JA någonstans längs vägen – helst snart. Jag börjar nämligen bli trött i fötterna.

Att finna fäste och styrka mitt i en negativ tankestorm

Som jag nämnt tidigare har jag under stora delar av mitt liv känt mig maktlös inför hur externa situationer påverkar mitt inre. Jag har många gånger låtit saker och ting drabba mig på ett sätt som frammanat rädslor, ångest och handlingsförlamning. Det har slukat enormt mycket energi och stundtals gjort livet mer besvärligt än det hade behövt vara.

Jag hade en benägenhet att koppla mina känslomässiga reaktioner till min personlighet – som om de var en del av vem jag var, något svårt att förändra. Samtidigt var jag snabb med att döma mig själv för det. Från min dåvarande utgångspunkt rådde ibland panik inför det som utmanade mig, eftersom jag trodde att lösningen fanns i det yttre. Antingen behövde något förändras, eller så fick det helt enkelt inte hända alls.

Nu förstår jag att lösningen alltid funnits närmare än jag trott – den finns inom mig. Jag kan fortfarande svepas med av mörka tankar som lurar mig till tvivel, oro och förvirring, men idag är det jag som räddar mig själv från att gå förlorad i dem.

För någon vecka sedan stötte jag på en mindre utmaning som triggade rädslor och motstånd inom mig när jag skulle ringa ett viktigt samtal. Jag insåg att mycket av det var gamla spöken från förr, sådant som rent logiskt inte längre är relevant – men det spelar ingen större roll när känslan tar över.

Hela förmiddagen kände jag mig jagad av jobbiga känslor, enbart på grund av det där samtalet. Det som gjorde allt ännu värre var att jag dömde mig själv för att jag inte borde känna så. Men plötsligt, mitt i känslostormen, tänkte jag: "Nej, så här vill jag inte må!" Och i samma stund blev jag påmind om att det var jag själv som skapade obehaget.

Där och då bestämde jag mig för att ta makten över min inre dialog och visa acceptans mot mig själv. Jag gjorde en medveten insats för att tänka snälla, tillåtande tankar – och omedelbart skedde ett energiskifte inom mig till det bättre. Mina tankar löd något i stil med: "Det är okej att du är rädd just nu. Ta din tid, samla mod och ta nya tag när du är redo. Och medan du gör det kommer jag att finnas här för dig. Jag kommer se till att du får rätt förutsättningar."

De senaste åren har jag fått otaliga bevis på hur mycket makt jag har över mitt inre tillstånd. Och det häftiga är att vi alla har tillgång till en sådan superkraft – en kraft som finns där även när vi står inför riktigt stora och omvälvande situationer. Vi behöver inte vara en ständig reaktion på allt som sker runt omkring oss – i de allra flesta fall kan vi faktiskt välja hur vi ska må. Där inne finns styrka, stöd och kärlek – inte bara för andra, utan även för oss själva.

Det finns otaliga verktyg för att hitta in till dina egna superkrafter. I grunden handlar det om att separera sig från den inre dialogen och samtidigt stilla och förändra tankarna – de där rackarns tankarna som drar med känslovärlden på mer eller mindre önskvärda äventyr. Det handlar också om att fylla kroppen med rätt energier.

Att dyka in i self-love-praktiker, meditation och yoga är fantastiska verktyg men det bästa du kan göra är att ställa upp för dig själv på sätt som är nära till hands för just dig. Bara en 10–30 minuters promenad gör underverk för att komma ner i kroppen och stilla tankarna. Det första jag gjorde för att stötta mig själv förra veckan var att ta en promenad.

En färgsprakande måltid fullproppad med näring kan vara ett annat sätt. Och du – försök att vara som en spion på dina egna tankar. Lyssna in dem och sätt ner foten så fort du märker att de faktiskt inte gynnar dig. Att observera tankarna skapar en distans mellan dig och dem – och när du slutar identifiera dig med dina tankar blir det lättare att styra hur de påverkar dig.

Att ta tillbaka makten över sig själv handlar inte om att aldrig känna rädsla, oro eller tvivel. Det handlar om att inte låta de känslorna styra dig. Kom ihåg att små steg kan göra stor skillnad. Kanske börjar du idag med en promenad, ett djupt andetag, eller en enda tanke som stärker dig istället för att kritisera. Du förtjänar att känna dig stark, trygg och i kontroll över ditt eget liv. Håll dig själv i handen längs vägen och visa förståelse för dig själv – då blir allt mycket lättare.

Vilket litet steg kan du ta redan idag för att komma närmare din inre kraft?

Photo by Storiès

När ingenting blir som du tänkt dig

I samma stund som jag börjat romantisera juliga bestyr och stämningsfullt lussefirande på förskolan visade sig verkligheten bli en helt annan. Först kom mejlet om att vi föräldrar inte var inbjudna att se luciatåget i år och kort därefter blev det tydligt att det inte skulle spela någon roll för oss ändå. Det började med feber för vår yngsta, tätt följt av några prickar på vår äldsta. Sedan dess har vi varit i någon form av sjukdomarnas berg-och-dalbana hela familjen. Så fort någon verkat vara på bättringsvägen har febern knackat på igen — och hostan, den har varit konstant för oss allihop. På nätterna ligger vi och duckar för varandras hostsalvor och jag funderar på om det faktum att vi alla trängs i samma säng gör att bacillerna kan skutta runt och leva livets (evighets)liv. En något stressande tanke... Med tre dagar kvar till julafton lägger jag allt mitt hopp på en mirakulös vändning, som förhoppningsvis kan få medvind av penicillinet vi fick utskrivet igår.

När det skiter sig på det här sättet är det lätt att göra allt sju resor värre genom att göra motstånd och försvinna in i det som skriker "nej" inom dig. Att hålla fast vid bilden av väl förberedda julklappsinköp, pepparkaksbak och pulkaåkning när allt drar i en helt annan riktning. Men det gör ju bara att du blir frustrerad och att humöret svajar. Med vetskapen om detta har de här veckorna varit lite av en intensivkurs för mig i att undvika den fällan. Och jag måste säga att jag har lyckats ganska bra, även om jag har snubblat ner i någon grop här och var. Oväntade symptom, oro och “tänk om”-tankar är bra fällor, har jag märkt.

Jag bestämde mig ganska tidigt för att lägga ribban på en rimlig nivå för hur vår tillvaro skulle kunna se ut framåt. Samtidigt har jag försökt luta mig tillbaka och följa med. Det var lika bra att acceptera läget och låta allt ha sin gång. Några framgångsfaktorer i detta har varit att ha mesta möjliga mys som mål varje dag. Vi tänder ljus, äter gott (när vi orkar) och firar de små framstegen, såsom en feberfri natt eller en nybäddad säng. Och vi ser till att njuta av tillfällena då samtliga i familjen kan glömma bort obehaget för en stund framför en film. Det har också varit effektivt att rikta om fokus till allt som är bra i övrigt och det positiva som faktiskt kommer med själva situationen.

Förutom att vi har samlat på oss kunskap om diverse åkommor och huskurer har vi fått spendera tid med varandra på ett sätt som vi inte skulle ha gjort annars. Även om det såklart kan bidra med viss irritation (och en massa stök) att vara tätt inpå varandra hela dagarna, är det mest fördelar. Då och då har jag medvetet letat efter ljusa ögonblick eller “glimmer” för att fylla på lyckobägaren och jag har inte behövt anstränga mig, mycket tack vare våra två sötnötar. Bara synen jag fick tidigare av en rufsig och snorig liten plutt som sjunger "hejsan, hoppsan, falleralleraaa...” för full hals (med soffan som scen) gör ju allt lite lättare.

Nu ligger snötäcket tjockt där utanför fönstret och jag längtar, hoppas och tror att vi snart får höra knarret under skorna igen, allihop tillsammans. Mys i all ära, men snart behövs rörelse och äventyr för att få livet att glittra igen. Det är nog enda receptet för att råda bot på känslan av att jag har legat under en sten i två veckor. Blek, stel och sliten sammanfattar min uppenbarelse ganska bra just nu. Men har vi klarat det så här långt ska vi nog lösa några dagar till om det skulle behövas. Vi kanske får börja med att satsa på någon form av hemma-spa? Tummarna hålls i alla fall hårt för att julaftonsfirandet ska kunna ske som planerat.