Om att påbörja ett nytt kapitel

Dimman har lättat.

För första gången på väldigt länge vet jag vart jag är på väg. Jag vet inte exakt vad som kommer – det vet ingen – men jag har en riktning. Framför mig finns nu en upplyst stig att utforska, och det sprider en sådan skön känsla inom mig. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men mycket talar för att det kommer bli bättre än så.

I mitt senaste inlägg avslutade jag med att berätta om en kallelse till intervju som överraskade i inkorgen. Det har hänt mycket sedan dess. Jag har tackat nej till ett jobb och valt att avsluta en intervjuprocess – för att tacka JA(!) till en tjänst som checkar alla mina boxar. Jag kan knappt tro att det är sant! Den 7 mars skrev jag om ett jobb jag sökt, som kändes utmanande, men där den lätta känslan i bröstet avslöjade att det var värt att satsa på. Nu är det jobbet mitt…

Det enda som skulle kunna ses som en nackdel är att det är ett vikariat, men det är inget jag oroar mig över nu. Någonting säger mig att det löser sig – och att det är precis här jag ska vara just nu.

Om det är någon av er som tvivlar på sig själv, på livet, på vägen framåt: ge inte upp. Och medan du fortsätter – inte dukar under – försök att se till det som faktiskt fungerar. Allt som är bra, både med dig själv, din situation och människorna du har runt omkring dig. Oavsett vad, är det nu livet sker. Inte senare. 

Ett vinnande koncept för mig var att jag släppte taget om att försöka kontrollera, lista ut och styra. I stället vågade jag vara öppen, nyfiken och känna mig fram i varje sekund jag befann mig i. I samma stund som jag andades ut och sänkte axlarna började det hända saker. En efter en annan. Jag släppte den inre kampen, och med det blev jag redo för nytt och mottaglig för det som ville in. Men jag vet också att varje dag som har lett fram till den här upplösningen har behövts för att jag skulle kunna göra just det.

Nu ställs jag plötsligt inför nya utmaningar. Under en lång tid har jag brottats med ovisshet (och mycket mer med det, förstås), men nu är det dags att kliva in i min fulla kraft – ta på mig min big girl suit. Jag ska vara ny på jobbet, acceptera att inte kunna, vara på alerten och stå stadigt trots att allt är nytt, främmande och förvirrande. Det känns angenämt i jämförelse med tidigare situation, men oj vad det kan suga till i magen.

Hur som helst är det obeskrivligt skönt att veta åt vilket håll min energi ska riktas.

Allt detta gör att jag återigen påminns om vikten av att hitta styrkan i nuet – men också glädjen. Att inte skena iväg och måla upp hinder och orosmoln som kanske aldrig kommer att inträffa, som stjäl energi från det som sker i och runt omkring mig just nu. Det är resan som är livet – inte någon imaginär destination. Därför vill jag se till att ta vara på den. Bryta ner allt i små, små, hanterliga steg.

Så länge jag tillåter mig själv att andas och vara i kroppen, kan jag tänka och agera med klarhet. Och gör jag det – ja, då klarar jag vad som helst. Detsamma gäller för dig! Det bästa är att vi inte bara kommer att klara av det – vi kommer att ha roligt också.

Jisses, vilken vandring de senaste åren har varit. Men den har lett mig hit. Jag är så tacksam att det glöder i bröstet och ögonen tåras nu när jag skriver de här avslutande raderna. Livet, alltså. 

Att säga att jag är redo att påbörja detta nya kapitel vore en underdrift.

På väg — men vart?

Det har gått ganska bra att bara trampa framåt på min karriärväg hittills, utan att försöka styra och kontrollera allt. Jag har åkt vilse en och annan gång. I förvirringen har jag försökt greppa styret igen, men kommit på mig själv, backat och tagit mig tillbaka till nuet – ibland genom andningen, ibland genom en promenad eller något annat fysiskt görande.

För att beskriva det i klartext: Jag söker alla jobb som är rimliga för mig att söka, samtidigt som jag gör det jag kan för att lösa försörjningen som behövs. Ett i taget, här och nu. Men när inkorgen fylls på med det tredje ”Tack för visat intresse”-mejlet för veckan, smyger sig tvivlen på. Och sedan startar paniken, light edition. Tänk om jag inte får något jobb!? Jag måste ta saken i egna händer, komma på en ny affärsidé! Men vad? Eller ska jag kanske börja plugga? Nej, jag måste ut och nätverka! Men vad ska jag sälja in? Jag har ju ingen tydlig tjänst eller produkt.

Det är en märklig känsla, att varken vara här eller där. Eller, här är jag ju, men jag är inte den jag var innan sökandet började. Jag tänker att de flesta av oss dör och föds på nytt ett par gånger under en livstid, innan le grande finale. Just nu känns det som att jag befinner mig mittemellan de två ytterligheterna. Det som skiljer denna transformation från tidigare är att tiden i kistan har varit extra lång. Jag vet med säkerhet att jag är på väg mot något nytt – men vad? 

Rädslan för det okända och stundande utmaningar gör sig påmind då och då, men varje gång jag ankrar i nuet är den som bortblåst. För då är jag inte fast i tanken, varken framåt eller bakåt. Jag hörde också något fantastiskt på ämnet nyligen, som motiverar mig att gå emot rädslorna när de väl känns: “Going out of your comfort zone only creates more comfort.” Så är det verkligen! Väl på andra sidan av utmaningarna blir vår värld plötsligt större, för att vi har byggt ut på insidan. Och den inre världen speglas ju i den yttre.

I mitt trampande framåt har jag försökt se på allt med spänning, som ett äventyr fyllt av upptäckter och utforskande. Jag vet inte i ena stunden vad den andra kommer att ge – och det får vara okej. Någonstans tänker jag att jag blir mer öppen och mottaglig för det som ska komma då. Istället för att vara stressad, rädd och stängd blir jag som en magnet för det som är menat för mig. Jag är redan nu försiktigt hoppfull om att det är ett vinnande koncept…

I fredags fick jag blinka till två gånger när jag kollade inkorgen. “Välkommen till intervju…” Inklämt bland all reklam fanns ett mejl som äntligen bröt den uttjatade trenden. Tjänsten är inte i närheten av vad jag hade tänkt mig, det är inget fast jobb och det kommer att dröja innan intervju och beslut om anställning. Men – det är en öppning och, vad det verkar, en rolig möjlighet. Jag trampar på, följer med och känner mig fram, fortsatt öppen för mer. 

Rafflande, hörni – vart ska detta leda? Fortsättning följer…

Ovisshetens paradox – att styra genom att släppa taget

Jag lät en tyngd falla till marken från mina axlar idag. Otroligt hur lätt det kan vara att befria sig själv med tankens kraft. Efter lunchen hade jag en sådan huvudvärk som kommer av för mycket stillasittande framför datorn och bestämde mig för att gå ut. Det var ett bra beslut! Luften var sådär skönt sval och solen kastade en guldgul slöja över snön. Stundtals fokuserade jag på andningen och såg framför mig hur jag fyllde varenda cell med syre. Skönt!

Den här gången hamnade jag i mormor och morfars park. De lever inte längre men de bodde i ett hus alldeles intill parken under hela min uppväxt. Ibland brukar jag promenera där eftersom det känns tryggt och omfamnande på något vis. Och varenda gång jag går förbi deras hus muttrar jag för mig själv över att det byggts om till en uppsvullen vit låda. Från litet och charmigt till strömlinjeformat och trist. Jag undrar vad morfar skulle ha sagt om han levde?

Den här gången kom jag också att tänka på när jag som sjuåring ramlade med mormors cykel på väg ner mot parken och klämde ena ringfingret under styret. Hela fingertoppen blev som en blodfylld ballong, och mamma, tätt följd av mormor, jagade mig hela sommaren för att få göra hål på blåsan. Min blodskräck förhalade dock processen.

Tanken på cykelincidenten, i kombination med min rörelse framåt under promenaden, fick mig att tänka på cyklande som en metafor – Nej, nu släpper jag styret och så trampar jag bara! sa jag tyst för mig själv. När det kommer till karriär (och till viss del självuppfyllelse) vet jag inte vart jag är på väg eller vad som kommer att hända just nu. Total ovisshet. Varför ska jag då krampaktigt hålla tag i styret och försöka navigera när jag ändå inte ser något? Vad händer om jag helt och fullt accepterar det och släpper taget? Då kanske det finns mer energi över till annat, till livet som faktiskt pågår oavsett.

Jag kan fortfarande komma ihåg känslan från tonåren när jag självsäkert släppte bockstyret och lutade mig tillbaka på sadeln. Vinden i håret och bättre överblick. Så ser jag framför mig att jag ska göra – fast med allt jag försöker hitta, styra och kontrollera förstås.

Lyssna ska jag däremot fortsätta med. Inåt, på känslan i bröstet och de lugna viskningarna. De som varsamt guidar mig och kanske inte alltid säger det jag initialt vill höra, men som alltid är konstruktiva och utmanar mig att växa. För även om jag inte längre försöker styra riktningen med järnhand, kommer jag behöva ta beslut längs vägen vartefter jag trampar, gör och tar mig fram.

Våra kroppar är fantastiska på så vis! Att de kan berätta saker för oss som tanken inte alltid hänger med på. För att ge ett exempel har jag nyligen sökt två olika jobb, båda utmanande för mig – du vet när du får den där nervösa känslan bara vid tanken på att axla rollen. Med det första kände jag, utöver det, även ett tryck över bröstet som skapade ett enormt motstånd inom mig. Först negligerade jag det som någon orimlig rädsla, men sedan gick det upp för mig när jag jämförde med det andra jobbet. Samma hisnande känsla men bröstet är öppet, lätt.

Ibland behöver vi bena i känslorna, vänta in och fundera – det finns mycket att vinna på att vara uppmärksam. Jag är övertygad om att det min kropp visat mig är vad som är ett solklart NEJ respektive JA.